Jagvillvaradenvarmavinden.
Ännu en dag har gått! Ännu en dag har jag gjort min kära kollega besviken...
Varje morgon får jag frågan, "har du skrivit något". Hennes ögon skiner av förväntan, som ett barns på julafton.
Det är nästan så att jag känner en svag lukt, av det som borde vara hopp.
Varje gång får jag kolla kollen i hennes hoppfulla ögon och med en blick så full av skam att den inte orkar titta upp när jag utalar ordet... "Nej"
Varje gång gör det lika ont i mig att se henne stå där... Som ett barn som just blivit av med sitt sista uns av hopp.
Jag tror att en bit av mitt hjärta slits bort varje gång, en ilande känsla av skam ilar genom min kropp.
Varje gång gör det ont att se henne vända om, med axlar slokade, som en vacker blomma som just vissnat av kölden.
Jag frågade mig själv en gång för alla "Vill jag vara den kalla frost vinden?" "Vill jag vara molnet som drar förbi den strålande solen, och gör allting mörkt."
Svaret var självklart! Jag vill inte vara den vinden, molnet, eller frosten.
Jag vill vara den varma sommar vinden som värmer kollegans axlar.
Vinden som får hennes guldbruna ögon lika levande som ett vatten fall..
Nästa gång jag får frågan, VILL jag kunna titta på henne med stolthet.
Jag vill kunna bära mitt namn, med stothet.
Jag vill kunna känna att jag är den kollega jag en gång var.
Jag ska se på henne, låta det gå några sekunder, som för att förlänga den underbara stunden. Sedan skall jag utala orden: JA. Jag har skrivit. Jag har bevisat att jag är en kollega. Åtminstonde att jag gör allt som står i min makt....att vara en kollega.
Kanske, kommer inte detta hjälpa....
Kanske kommer inte detta få ditt sönder trasade hjärta helt igen.
En sak är säkert, mitt hjärta läker det.
Jag lovar att jag skall med mina bara händer...Få ditt hjärta att bit efter bit bli helt igen.
FÖRLÅT, kollega, förlåt...
Får jag någongång frågan "vad får ditt hjärta att klappa"...
Då blir inte mitt svar varken syre eller blod.
Mitt svar kommer för alltid vara...min kollega.
Varje morgon får jag frågan, "har du skrivit något". Hennes ögon skiner av förväntan, som ett barns på julafton.
Det är nästan så att jag känner en svag lukt, av det som borde vara hopp.
Varje gång får jag kolla kollen i hennes hoppfulla ögon och med en blick så full av skam att den inte orkar titta upp när jag utalar ordet... "Nej"
Varje gång gör det lika ont i mig att se henne stå där... Som ett barn som just blivit av med sitt sista uns av hopp.
Jag tror att en bit av mitt hjärta slits bort varje gång, en ilande känsla av skam ilar genom min kropp.
Varje gång gör det ont att se henne vända om, med axlar slokade, som en vacker blomma som just vissnat av kölden.
Jag frågade mig själv en gång för alla "Vill jag vara den kalla frost vinden?" "Vill jag vara molnet som drar förbi den strålande solen, och gör allting mörkt."
Svaret var självklart! Jag vill inte vara den vinden, molnet, eller frosten.
Jag vill vara den varma sommar vinden som värmer kollegans axlar.
Vinden som får hennes guldbruna ögon lika levande som ett vatten fall..
Nästa gång jag får frågan, VILL jag kunna titta på henne med stolthet.
Jag vill kunna bära mitt namn, med stothet.
Jag vill kunna känna att jag är den kollega jag en gång var.
Jag ska se på henne, låta det gå några sekunder, som för att förlänga den underbara stunden. Sedan skall jag utala orden: JA. Jag har skrivit. Jag har bevisat att jag är en kollega. Åtminstonde att jag gör allt som står i min makt....att vara en kollega.
Kanske, kommer inte detta hjälpa....
Kanske kommer inte detta få ditt sönder trasade hjärta helt igen.
En sak är säkert, mitt hjärta läker det.
Jag lovar att jag skall med mina bara händer...Få ditt hjärta att bit efter bit bli helt igen.
FÖRLÅT, kollega, förlåt...
Får jag någongång frågan "vad får ditt hjärta att klappa"...
Då blir inte mitt svar varken syre eller blod.
Mitt svar kommer för alltid vara...min kollega.
Kommentarer
Trackback
